att träffa alla de fina, som var mitt liv i ett år, catcha upp, minnas och sakna.

minnen på varenda plats på hela skolan, fragment av bortglömdhet som kom tillbaka.

krama så många fina gamla vänner som legat någonstans i mig och sovit. åh ni fina, som fyllde mig med hippiepower igen. promenerade i soluppgång med min egna B-vikflicka, att det kan vara så svårt att hitta ett ställe att gå in på, när man inte längre har en universalnyckel som går till allt. satt på balkongen och åt musli utan kokos i strålande solsken med mina 3 sambos, våra snälla värdar som lånade ut en bäddsoffa, en dusch, ett fluffigt täcke, choklad, kramar och musiktips. promenerade upp till utsiktsplatsen; de 4 förlorade brunnsvikseleverna, vi delade och väsman glittrade, världens bästa sjö. 80 % på kvällen, en dans till THE klezmerband, la mig på golvet för att visa hur örebro-kaninen ligger. åkte alldeles för tidigt på morgonen, innan någon hann vakna, och lämnade en lapp, slattar och cheez balls till de 2 fina. att lämna stället var att lämna alltihop igen, grät inte lika mycket, det går ju knappt. men en liten tår rann när jag vinkade av min alldeles egna heyalex på stationen. och att istället för att behöva åka hem till mitt lilla skitrum fick jag åka hem till min klasskompis k och äta vegankakor med 4 tjejer från klassen. höll inte uppe skenet, och det var skönt. fick kvinnligt stöd i mina rabiata handlingar. och jag somnade i vetskap.