sen är det jag träffade min alldeles egna rara. 2 månader och 5 dagar sen jag sa hejdå till honom på min trottoar i lund. idag, på vår 4 år och 1 månads dag får jag äntligen träffa honom, i frankrikes gastronomiska huvudstad, lyon. resan som har drivit mig i sen vi sa hejdå, och förhoppningsvis kommer driva mig i en månad till, tills han kommer tillbaka till sverige, och till mig. jag kommer aldrig att vänja mig vid saknad. men det som inte dödar härdar! man klarar ju det, hur jävligt det än känns. vilken styrka.

världens äldsta och inte världens snyggaste bild. men det gör ingenting, för jag är med dig nu, på riktigt.