Sitter vid mitt kära köksbord och liksom ångestsniffar på syrenbuketten jag har hämtat in. Syrenerna håller på att blomma ut, ni vet sådär som när de vita syrenerna går från att vara vita till bruna. Försöker andas in lukten och spara den någonstans i mig, för att hålla ut ett helt år till. Snart kommer Lupinerna. Det är min blomma. Precis när man körde ut från Brunnsviks folkhögskola fanns en hel äng fylld med lupiner, och hela vägen hem fanns det lupiner längs vägkanterna, ända ner i Skåne. Det längtar jag efter.

Ångestsniffar inte bara in syrenlukt, utan hela Örebroluften. Går runt och snusar på mina sambos och hela vårt fina hus. Om 2 månader flyttar någon annan nisse in här och får leva livet med Kortévägen2. Och vi vet ju att det finns både för- och nackdelar med det livet.

Om 3 dagar har jag gått mitt första år på musikhögskolan. Åh Käre Värld vad snabbt det gick. Kanske bara 4 år kvar, eller 5. Sånt kan man ju inte veta. Som jag sa igår till en grym karl som jag kommer sakna; "det är ju rätt stor skillnad på 4 och 5 år, men det är fan ingen skillnad på 5 och 5". Bra Klara. Ryck upp dig nu, du ska ju hosta sektionsfest i din lilla villa ikväll, det kan bli kul. Du vet ju att det är en sån vecka denna veckan, när det är fest var och varannan dag. I måndags hände typ det finaste på hela året, serenadssång, då ett gäng karlar i kostym samlades i vår trädgård och sjöng hyllningssånger till kvinnan, som Kom du ljuva hjärtevän (världens bästa låt näst efter Värmlandsvisan) och sen fick vi dansa oss svettiga i Kottelokalen. Det är en SÅN vecka, där du knappt ska ha hunnit ta igen dig innan du kör igen. Okejdå, då gör jag väl det. Tack för peppen Klara. Varsågod.

Det är ju inte lönt att läsa det här när allting ändå bara blir en monolog med mig själv?