Första gången jag såg honom var utanför en buss. Han hade det blondaste och rufsigaste hår jag nånsin sett, och ett utseende som jag inte ens visste gick att ha. Jag var 14 år och behövde nya människor i mitt liv. Han var ny. Han gav mig nya dimensioner, som jag i efterhand kan tänka att jag hade kunnat klara mig utan. Men när han ringde och väckte mig, på min limegröna Siemens telefon kände jag mig utvald. Han skrattade mest och pratade högst. Men där fanns mörker som vi knappt vågade fråga om. Så när han sa "nu är det är höst, och det är på hösten man vill rymma", då lyssnade vi allihopa. Och det är lika sant idag, efter 10 år. Det har varit sant varje år, och kanske starkare än någonsin detta året.